Thelittleblackdress

Jag sitter här med tårar som bränner innanför ögonlocken. Jag gör ett tappert försök att inte gråta mer, för jag orkar inte gråta mer. Hela mitt ansikte, speciellt runt ögonen, är helt svullet och linserna jag fick igår får jag vänta med att sätta in.

 

Det är på något sätt overkligt - känslan av saknad. Den är så äkta den kan bli, men på så många sätt så känns det oerhört overkligt. I ena stunden är det ingenting alls och plötsligt slår sorgen till en som en käftsmäll och det är svårt att känna någonting annat över huvud taget. Den här gången ska jag inte stänga in mig i totalt mörker. Det var det jag gjorde för nio år sedan, när hjärtat och hjärnan inte klarade av mer sorg, men det leder ingen vart. Jag har människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka, det är värt allt. Den här gången är jag inte en trettonårig flicka som inte kan accepera att en person i ena stunden kan finnas där, som den alltid gjort, och helt plötsligt vara borta. Jag förstår det fortfarande inte, men jag accepterar att det är så livet är. Sorgen är dock lika tung ändå. 

 

Igår gick min älskade farmor bort. Hon var gammal och nu får hon äntligen träffa farfar igen. Vi skulle åka och hälsa på henne nästa helg. Mami, Papi och syster kommer hit då och vi ska åker ner och hälsa på våra gamlingar. Men nu kan vi inte hälsa på henne och det känns oerhört tomt.

Hon gjorde världens bästa jordgubbskräm som vi alltid fick äta med grädde. Mitt glassälskande kommer från henne, vi är lika tokiga i glass båda två, liksaså mitt språk. De som känner mig vet att jag alltid svär väldigt mycket. Jag har tonat ner det på senare år, eller försökt i alla fall, men det kommer fan från henne också. Även om hon inte har velat erkänna det haha.